Om a och b inte kan läggas intill varandra använder man sig istället av en indirekt jämförelse. För att jämföra sträckorna a och b kan man då använda en tredje sträcka c som referens. Om c är längre än a och b kan man avsätta längden av a på c och därefter jämföra den sträckan med längden av b. Referensen c kan antingen vara ett standardiserat mått eller ett ostandardiserat mått såsom ett kroppsmått. Man kan också välja en enhetssträcka c som är kortare än a och b, och se hur många enhetssträckor c som behövs för att mäta a respektive b.
Liknande teknik kan användas om man vill jämföra längden av tre sträckor: a, b och c. Man kan då börja med att jämföra a och b. Om a är längst kan man fortsätta med att jämföra b och c. Om då b är längst så vet man att a > b > c. Om istället c är längre än b fortsätter man med att jäma föra a och c. Den lag som då används kallas för den transitiva lagen: a ≥ b ≥ c. Mätning av area, volym obch tid följer i stort samma principer.

Resultaten av en mätning redovisas oftast som en storhet, t.ex. 5 kg. Storheten består i sin tur av två delar: mätetalet 5 och enheten kg. Beroende på storleken av det som mäts, gäller det att välja en lämplig enhet. Det är därför praktiskt att känna till relationerna mellan olika enheter och kunna göra enhetsbyten. Det är också praktiskt att känna till de vanligaste s.k. prefixen som följer ett mönster som bygger på det tiobassystem som vår talrad grundar sig på: kilo betyder 1 000, hekto 100, deci 0,1, centi 0,01 och milli 0,001. Att utföra enhetsbyten kräver ofta en god taluppfattning, inte minst när enhetsbytena omfattar mätetal uttryckta i decimalform.

Mätandet har historiskt sett börjat med lokala mått. För längdmätning har det ofta varit fråga om kroppsmått som fot eller tum. Efter hand som handel och sjöfart utvecklades blev det viktigt att dessa lokala mått standardiserades. Så småningom utvecklades de internationella mått som går under beteckningen SI-enheter. I de här diagnoserna används SI-enheterna för längd (meter), massa (kilogram) och tid (sekund) och därifrån härledda enheter.
Mätning används i en rad vardags- och yrkessituationer, men mätning av längd, area, volym och vinklar är också viktiga förkunskaper till geometrin. (En diagnos som omfattar mätning av vinklar finns i diagnosområdet Geometri). Vid vardagens mätning av volym används litermåttet som enhet och en liter kan i sin tur indelas i dl, cl och ml. 100 liter kallas 1 hektoliter. Det förekommer även äldre mått vid matlagning såsom kkp (kaffekopp), msk (matsked) och tsk (tesked). Inom geometrin används istället enheten 1 m3, som i sin tur kan delas in i 1 000 dm3. 1dm3 kan i sin tur delas in i 1 000 cm3 eller 1 000 000 mm3. Här motsvaras 1 dm3 av 1 liter och 1 cm3 av 1 milliliter.
Genom bl.a. Piagets forskning känner vi till betydelsen av att barn kan konservera (bevara i minnet) area och volym. Barn som inte kan detta tror att en ytas area eller en vätskas volym påverkas av dess form och får därmed problem med att förstå mätandets principer. På motsvarande sätt kan termerna för jämförelse och för att beskriva kroppars läge i rummet vara besvärliga. Detta påverkar givetvis barnets förmåga att kommunicera vissa begrepp.

De här diagnoserna omfattar inte mätandet med informella enheter, utan mäter om eleverna behärskar vanliga formella enheter för att uppskatta, mäta och ange storlek. Att mäta med informella enheter kan vara en metodisk väg att nå målen, och denna väg kan se olika ut.
Med undantag av diagnos Förberedande mätning och geometri (MGF) är diagnoserna skriftliga och visar därför inte om eleverna kan utföra dessa mätningar och uppskattningar i praktiska situationer. Lärare kan själva komplettera diagnoserna genom att låta eleverna mäta massa, volym och tid som en del av undervisningen.

De flesta varor vi köper i en butik är redan uppmätta och om det krävs en vägning så sker det med digitala vågar där mätandets idé inte blir synlig. Det betyder att många av dagens elever har begränsade erfarenheter av att mäta massa och volym. Detsamma gäller digital tid. På en analog urtavla ges en geometrisk bild av tiden ungefär som på ett cirkeldiagram. Detta gör det enklare att uppfatta dygnets delar och tidsdifferenser. Det digitala uret ger bara information om en aktuell tidpunkt och ställer därmed helt andra krav på beräkning av tidsdifferenser.

För alla storheter gäller att det är viktigt att eleverna får upplevelser och erfarenheter av olika mått. Utan referenser till upplevda storheter kan eleverna inte göra uppskattningar eller avgöra rimlighet i mätuppgifter.

När det gäller mätning av tid har dygnet 24 timmar, timman 60 minuter och minuten 60 sekunder. Samtidigt mäter man i vissa situationer, t.ex. inom en del idrotter, sekunder i tiondelar och hundradelar. Man blandar alltså olika talbaser.

En del av diagnoserna i det här området förutsätter att eleven har god taluppfattning och behärskar grundläggande aritmetik.